Ny film: You Kill Me

You Kill Me är en mindre produktion med en trots det schysst ensemble av skådisar som bådar gott. Filmen utspelar sig i Buffalo och San Fransisco och kretsar kring huvudpersonen Frank Falenczyks (Ben Kingsley) liv.

Frank (manligt och kraftfullt namn) är en avdankad hitman för Buffalos polska maffia som har en nonchalant syn på livet och det mesta. Vi möter honom hemma i Buffalo där han halsar vodka på farstun och blir kontaktad av maffiabossens son som ger han ett "jobb". Den irländska maffian är på intågande i Buffalo och ledaren måste knoppas av innan irländarna får alltför starkt fotfäste. Tyvärr super Frank ner sig totalt och missar målet helt när denna kliver av tåget. Hans boss och tillika farbror/morbror Roman (spelad av Philip Baker Hall) blir givetvis förbannad och kräver att Frank reser till San Fransisco ett tag och går med i AA för att lösa sina alkoholproblem. Frank går motvilligt med på det hela och reser iväg.

Väl i San Fransisco blir han kontaktad av en skum mäklare (finns det oskumma?) som heter Dave, spelad av Bill Pullman. Dave har i uppdrag av Roman att hålla koll på Frank så att han inte missköter sig och missar sina möten med AA, samt hjälper Frank med en lägenhet och ett jobb hos en begravningsenteprenör. Genom jobbet träffar Frank Laurel (Téa Leoni) som han börjar dejta.

Laurel har lite egna issues som hon arbetar med, nämligen att hon aldrig kan säga nej och saknar spärrar. Fastän Frank avslöjar att han är hitman och grav alkoholist hänger hon kvar och stöttar honom på AA möten och i allmänhet. I gengäld lär han henne lite killer-moves och hur man smyger sig på folk man ska mörda. Det hela känns lite komiskt och jag tror det är lite av filmens andemening.

Slutligen känner Frank sig redo att åka hem och ta itu med problemen där med maffian. Han lämnar Laurel och filmen får en hyfsat spännande avslutning.

Betyg:
Jag ber ödmjukast om ursäkt för den lite frånvarande inlevelsen i denna recension. Jag såg den igår natt och var lite allmänt spak och disträ så mina känslor kopplades inte riktigt in. Det märks att denna film är av en mindre produktion för att den tillåts vara lite udda, vilket ju låter bra men den passar nog inte alla. Den får vara lite stundom långsam och sävlig, för att periodvis överraskande bli väldigt våldsam och lättvindig. Jag gillar det udda och nonchalanta så för mig visade den sig vara klart sevärd. Samtidigt stör jag mig på Kingsleys dialekt, han är ju britt men när han spelar amerikan låter han konstig, nästan som jag när jag hankar mig fram på min svengelska. Téa Leoni gör en bra roll (hon är även med och producerar) och Dennis Farina gestaltar karaktären som irländarnas boss perfekt. Frank rekommenderar med ovan förbehåll!

Andra bloggar om: alkoholism, maffian, svengelska, yrkesmördare

Numero dos: The Invisible - en glad överraskning

Jag blir alltid munter och upprymd när jag ser en film som är överraskar mig och visar sig vara mycket bättre än förväntat. I början möter vi Nick Powell, en lite udda och too-smart-for-his-own-good 18-årig high school kille med småjobbiga familjeförhållanden. Hans far gick bort för 5 år sen och moderns försvarsmekanismer trädde genast in för att kontollera den svåra situationen. Allt ska vara perfekt, ordning och reda; huset (som är grymt), sonen (straight A student etc) och gud förbjude att man talar om sina känslor. Resultat blir att Nick känner sig alienerad, vilse och längtar bort. Det visar sig att han verkligen har talang för att skriva och har planerat hoppa av high school för att åka till London och börja läsa på the Royal School of Writing eller något liknande. Modern kommer på honom och blir självklart inte speciellt förtjust över det hela.

Under tiden har det förkommit lite rabalder i Nicks skola. Hans bästa kompis Pete har hamnat i trubbel med ett gäng troublemakers som lustigt nog leds av en liten söt tjej vid namn Annie. Annie har sedan hennes mamma gick bort levt ett besvärligt liv med en frånvarande no-good väktare till pappa och en styvmor som spenderar dagarna framför Days of Our Lives och Dr Phil. Pete är skyldig dom pengar och Nick hjälper sin kompis med betalningen. Allt verkar frid och fröjd tills rättvisan en vacker dag hinner ikapp Annie i skolan när hennes skåp genomsöks och stöldgods hittas. Hon riktar felaktigt sina misstankar mot Pete som under slag och sparkar inte kan göra annat än att skylla ifrån sig på någon, tyvärr blev det han bäste vän, Nick. Pete trodde nämligen att Nick hade farit iväg till London men så var inte fallet.

Nu närmar vi oss själva vändpunkten i filmen. I vredesmod söker Annie upp Nick för att bestraffa honom och saker och ting går lite för långt: hon råkar slå ihjäl honom. Handlingen tar ett megakliv när Nick förundrat vaknar upp till synes obemärkt och går till skolan. Det är bara ett problem, ingen varken hör eller ser honom och han inser snart att han befinner sig i de dödas dimension. Han far förvirrat runt ett tag innan han kommer underfund med att han inte är helt död, utan svävar i gränslandet strax utanför pärleporten.

Filmen utvecklar sig till en väldigt spännande kamp för Nick att försöka få polisen och andra att hitta hans kropp som ligger begravd någonstans innan han dör på riktigt. Samtidigt slåss Annie mot sina egna demoner. Ska hon fly, ange sig själv och ställa allting till rätta? Men vem ska då ta hand om hennes lillebror som är den enda hon älskar och bryr sig om? Spännande helt klart!

Franks tankar:
Jag blev just munter och upprymd under tiden jag såg The Invisible. Visst, vi har upplevt storyn förut i kända filmer som t.ex Det Sjätte Sinnet (faktiskt från samma studio), men det gör inget tycker jag. Storyn i övrigt är så unik och utöver den röda tråden, som ni vid det här laget känner till, klarar den att bära filmen ganska så hyfsat. The Invisible är även filmad med en väldigt skön känsla, en så att säga ambiance. Jag kan inte sätta fingret på det men den påminner lite om klassikern Ghost fast med en gnutta Garden State. Den är mysig samtidigt som den är spännande. En lustig fotnot är att den baseras på en svensk film vid namn Den Osynlige som i sin tur baseras på en bok med samma namn av Mats Wahl. Frank likes it, se den!

imdb

Andra bloggar om: död, liv, pärleporten, spänning, ånger

Första recensionen: Carolina Moon

Carolina Moon är en hyfsat ny amerikansk film som utspelar sig i södern (det är iallafall vad dom vill att vi ska tro, jag luras dock inte av deras falska, överdrivna dialekt) och är baserad på en bok med samma titel av Nora Roberts. Huvudpersonen Tory återvänder till sin hemstad (läs: hillbillyby) efter ett antal år i New York för att en gång för alla deala med dom hemska händelser hon upplevde som barn. Det är det klassiska; fadern är djupt kristen och slår henne i guds namn medan modern bara tittar på. Det speciella med Tory är att hon är clairvoyant. Vid 12 års ålder ser hon sin bästa kompis Hope bli mördad och får skulden av många eftersom hon kan återge händelseförloppet detaljerat.

Nu återvänder hon som sagt för att öppna en flashig pryttel-boutique i byn och försöka bli kvitt bilderna i huvudet. Hon får givetvis genast en kavaljer vilket inte är konstigt eftersom hon är riktigt modellsnygg, när jag tänker efter finns det gott om sådana i byn, alla tjejer verkar vara modeller! Intressant är att hon först verkligen ogillar killen för att efter att han bjudit på burgare och öl inleda ett förhållande med honom. Hopes syster Faith hatar först Tory men efter ett tag blir dom bästa vänner, fråga mig inte hur eller varför.

Tory börjar omgående se syner som tyder på att någon vakar över henne. Hennes far har sedermera suttit på kåken och rapporterar till en parole officer. En dag efter att ha sett Torys bild i tidningen överfaller han sin övervakare och besöker sin dotters nya butik, slår henne och är allmänt otrevlig och hotfull. Nu uppdagas samtidigt att Hopes mördare verkar ha slagit till vid flera tillfällen årligen på samma dag och misstankarna förs givetvis mot fadern. Han gör en sista attack mot Tory men misslyckas och blir skjuten, snor en bil och kör ihjäl sig mot en skördetröska.

Nu tror man att det var ju skönt, mördaren är död, men se det var han inte! Det visar sig vara en av Torys gamla kompisar som var förbrytaren. Man ser han i början av filmen bli retad för att han var en liten tjockis, uppenbarligen satte det sina spår. Efter en nervpirrande fajt grips han och resten lever lyckliga i alla sina dagar.

Franks betyg:
Jag ber ödmjukast om ursäkt om recensionen genomsyras av ironi och är en gnutta prosaisk Jag satt i början och funderade på om det verkligen var en riktig b-rulle eller inte. Svaret efter 30 minuter var enhälligt från alla sinnen: Ja! Klippningen suger, dialekterna ljuger, storyn har vi upplevt förut och kan förutse, skådespelarinsatserna kan ifrågasättas. Trots det såg jag ju ändå färdigt den, hur kommer det sig? Svaret är att jag dels inte hade någonting bättre för mig och mitt filmpsyke är av arten att filmmakare måste verkligen anstränga sig till det yttersta för att få mig att stänga av en rulle eller knalla ut från en bio, dels var tjejerna helt ok. Känner ni igen er i den beskrivningen så se den för guds skull, annars håll er borta eller läs boken som verkar fått bra reviews.

imdb

Andra bloggar om: clairvoyance, hemvändning, mord

Här samlar jag lite relaterade länkar som kan vara av intresse.

Internet Movie Database - Världens största databas med info om filmer mm
Rotten Tomatoes - Filmrecensioner